Och så var håret kapat cirka en decimeter. Friskt och fint och jag känner mig några kilon lättare. Helt seriöst. Jag konstaterade idag att det var ett halvår sedan jag senast mötte saxen. Folk undrar hur jag kunde ha så långt hår - där har vi svaret i guess. Nu besitter jag en vass, längre frisyr som jag rådiggar. Utväxten blev jag också av med. Hallelujah. Det är inte alltid positivt att ha ett hår som växer som ogräs.
Mitt hår är något jag får komplimanger för flera gånger varje dag. Jag kan inte annat än tacka bästa S - min mors ex-man, min brors pappa, min låtsaspappa, och inte minst fantastiska frisör - för att han har tagit så väl hand om mitt hår under hela mitt liv. Han klippte min allra första hårlock, och sedan dess har ingen annan fått röra mitt hår (med undantag för en eller två personer). Han skulle aldrig för sitt liv blondera mitt hår då det sliter något brutalt på håret. Han har alltid klippt det och underhållit det. Sett till att jag äter vitaminer (som faktiskt är mycket viktigt även för håret) och använder bra produkter. Att jag undviker plattänger och allt vad det heter. Helt enkelt genuint brytt sig om mitt hårs (och mitt) välmående. Jag är bortskämd har jag förstått, att jag kan sätta mig i frisörstolen och utan någon som helst tvekan överlägga allt ansvar. Lita på honom till hundra procent. För jag vet att det aldrig blir fel. Så tack, för att jag slipper ha frisörskräck. Och tack, för att jag får vara din prinsessa.
Det långa hippiehåret... Som säkert är tillbaka om ett par månader.
Nog för att jag älskar mitt hår men jag älskar nog ditt hår lite mer!
SvaraRadera